thinkin'
stupid factory.
Jag tänkte bara dra upp en sak här. Alla vet ju om att jag inte tror på äkta kärlek. Och här jag jag ge er mitt senaste bevis på varför jag tycker såhär:
I helgen när jag var ute så hade jag på min en magtröja och vanliga jeans. Dansade och hade trevligt, så stöter jag på en bekant och hälsar på honom. Han berättar för mig att han precis hittat en underbar tjej som han verkligen tycker om. Men hon bor inte här. Så jag frågade om han höll sig trogen. Självklart var han det, sa han. Jag klappade honom på axeln och sa att han var en duktig pojken som höll pinnen nerstoppad i byxorna och endast drog upp den för sin tjej.
.
Kvällen går och han börjat bli allt mer på mig. Jag äcklas men vill ändå inte säga liksom "lägg av" så jag tar bara avstånd. Och en sak killar. Bara för att en tjej har magtröja på sig så ska ni inte ta på henne. Visar jag mitt intresse till er, och vill stå med er. Varsågod då! Men hänger du bara på mig, dräggar och försöker prata med mig hela tiden. Så är det ett BIG NO!
.
Det jag vill komma fram till nu så kan man inte lita på dem. Är man kär, så ska man inte en röra eller titta på en annan tjej.
.
Jag ska inte vara helt hemsk, där finns några få underbaringar där ute med. Men ni som inte är de underbaringarna som jag tycker är underbara. Keep your hands n' eyes off of me!
.
.
blue eyes,
jag blir så jävla sur på mig själv ibland. Ibland fattar jag verkligen inte att jag kan vara så jävla blåögd som jag är ibland. Jag har svårt att lita på människor. Men ändå så vill jag ge människor en chans. Och gång på gång, så får jag en smäll av verkligheten rakt i ansiktet. Jag menar inte att man kan lura i mig vad som helst. Men jag vill verkligen tro bra om folk.
Men, det är bara sånna piss idioter som bara vänder kappan efter vinden och inte bryr sig om varken vad eller vilket.
Jag är fullt medveten om hur jävla blåögd jag är ibland. Men jag kan verkligen inte göra något åt det. Som jag sagt tidigare så önskar jag verkligen att jag var den där spydiga 13åringen som jag vart en gång i tiden. Då jag inte brydde mig om vad eller vilket.
what is ur future?
Det senaste tiden så har jag börjat stressa mig som bara den när det gäller USA och slår mig ännu en funderare om det verkligen är den rätta vägen för mig. Skolan är jag säker på. Men jag vet inte om aupair är det rätta för mig. Jag har varit helt säker på detta hur länge som helst nu. Och jag har faktsikt ingen aning om varför jag börjar tveka nu. Jag vet om att det inte är mitt "kall" att stanna kvar här. Jag vill göra något med mitt liv för att bli ihåg kommen. Jag vill inte dö och sen glömmer fölk bort vem jag var efter någon månad. jag vill påverka folk. jag vill få folk att känna det jag känner. Delvis därför jag har en blogg för att kunna förmedla saker.
Kommer jag vara den personen som verkligen uppfyller sina egna drömmer eller kommer jag sitta kvar här i helsingborg när jag är 40 och säga till mina barn "när jag var lika gamla som ni är nu, så funderade jag också på att åka till USA och förverkliga min dröm."
Jag vill inte ångra något men jag vill heller inte göra något fel. Jag tror att om jag hade haft mitt körkort nu så hade jag inte haft dessa tankarna nu. Det är nog stressen som får mig och känna såhär. Jag känner att jag passar inte i helsingborg längre. Men ändå är jag kanske inte klar här ? Jag vill tro att jag är det, jag vill ut i verkligheten. Och inte bara sitta här i min bubbla där jag kan alla och känner alla . .
